Under senare år har en tendens vuxit fram i delar av hundvärlden – något som nästan kan beskrivas som en köttevangelism, där mer kött alltid anses vara bättre och där en hög andel animalier ses som ett självklart tecken på kvalitet.

Men nästan varje dag får jag samtal från hundägare vars hundar plötsligt fått diagnoser som allergi, pankreatit eller olika typer av magproblem. Hundägarna har gjort allt “rätt”. De har valt ett foder med mycket kött, hög proteinhalt och så lite spannmål som möjligt.

Ändå fungerar det inte.

När man börjar nysta i historiken visar det sig ofta att hunden under lång tid fått väldigt mycket animalier – ibland nästan uteslutande kött. Ibland i form av färskfoder, ibland i form av hemlagad mat, ibland genom att flera olika produkter staplas ovanpå varandra: köttbaserat foder, köttbaserat godis, köttbaserade tugg.

Det är då frågan dyker upp:

Kan hunden faktiskt få för mycket kött?

Svaret är: ja.

Självklart ska hunden äta kött!

Att hunden är en carnivor – en köttätare – borde det vid det här laget knappast råda några större tvivel om. Den frågan kan vi alltså lägga åt sidan.

Frågan är inte om hunden behöver animalier.
Frågan är hur mycket – och vilka.

Alltsedan trenden med färskfoder tog fart har både andelen och typen av vegetabilier i kommersiell hundmat förändrats. Glutenfritt har blivit ett försäljningsargument och spannmålen får bära skuld för det mesta som anses ha gått fel med hundarnas mat.

Till viss del är den här utvecklingen positiv. Men tyvärr har den också gått till överdrift. Vi behöver sansa oss lite och börja se nyanserna.

Att blanda en viss andel potatis, ris eller andra gryn i hemlagad hundmat kan inte jämföras med de stora mängder spannmålsmjöl, proteinkoncentrat eller rena gluten- och stärkelsefraktioner som används i kommersiella foder – frysta, torra eller blöta. Varken form eller mängd går att jämföra. Det är faktiskt helt ojämförbart.

Skillnaden mellan vilt och farmat

Den vilda vargens föda är både varierad och sporadisk. Men det finns ytterligare en faktor som spelar stor roll: vargens animalier kommer från vilda djur.

Vilda djur äter sin naturliga föda och får därför också en naturlig och mer komplett näringsprofil.

Deras kroppar är dessutom magra – utom inför den kalla årstiden då de lägger på sig rejält med fettreserver. Det sammanfaller, ganska elegant, med att även vargen behöver bygga upp sina egna energireserver inför vintern. Naturen har en förmåga att balansera sådant.

Produktionsdjur – alltså de djur som föds upp för att bli livsmedel – ser däremot helt annorlunda ut. Deras näringsprofil är förändrad och fetthalterna ofta betydligt högre än hos vilda djur.

Det beror på hur de föds upp. De utfodras med kraftigt processade foder baserade på upphettade spannmål, syntetiska aminosyror och en lång rad tillsatta näringsämnen.

Med andra ord: produktionsdjuren äter i princip precis den typ av foder som många hundägare försöker undvika när de väljer färskfoder, lagar egen mat eller utfodrar med BARF.

Den moderna hundens “bytesdjur” – alltså produktionsdjuren – är därför i många avseenden lika utsatta som hundar som själva lever på processade foder.

Den stora skillnaden är att produktionsdjuren bara förväntas leva i cirka ett och ett halvt till två år.

Höga fetthalter

Produktionsdjuren drivs upp i rasande takt för att så snabbt som möjligt bli slaktfärdiga och ge högsta möjliga avkastning. Fetthalterna i de slaktrester som blir till hundmat har ökat dramatiskt under de senaste åren. I många färskfrysta hundfoder är fetthalten i dag lika hög som – eller till och med högre än – proteinhalten. Det är ett mycket allvarligt problem.

För mycket fett i kosten kan orsaka näringsbrister och obalanser. Det beror helt enkelt på att kroppens energibehov uppfylls innan kroppen har hunnit tillgodogöra sig övrig näring i födan. Maten passerar genom kroppen för snabbt och många hundar blir lösa i magen.

Hos en del hundar ser man även en gradvis avmagring. Det tolkas tyvärr ofta som att hunden behöver ännu mer fett i maten.

Hos många hundar försämras också pälskvaliteten och huden reagerar med klåda eller andra hudproblem. Även detta tolkas ofta som ett tecken på att hunden behöver mer fett, och olika oljor sätts in i fodret. Resultatet blir i stället att situationen förvärras ytterligare.

När det går riktigt illa kan hunden drabbas av pankreatit – inflammerad bukspottskörtel.

För att inte obalanser ska uppstå behöver hunden få ungefär lika mycket av sin energi från protein som från fett. Fetthalten i kosten bör därför aldrig överstiga ungefär hälften av proteinhalten.

Kött från viltlevande djur är känt för att vara mycket magert. Det har också en fettsyraprofil som generellt anses gynnsam och innehåller ofta mer naturliga antioxidanter, till exempel naturligt E-vitamin.

Tyvärr kan inte detsamma sägas om farmade djur. Hos många produktionsdjur är fetthalten högre och fettsyraprofilen förändrad. Halterna av naturliga antioxidanter är ofta lägre, och köttet får en helt annan näringsprofil än hos viltlevande djur.

Men vegetabilier är väl inte naturligt för hunden?

Ett annat vanligt argument i diskussionen om hundmat handlar om vad som egentligen är “naturligt” för hunden att äta. I det resonemanget dyker frågan om vegetabilier nästan alltid upp.

Vegetabilier kan mycket väl få ta en stor plats i hundens kost – förutsatt att de används på rätt sätt. Så länge vi inte glömmer bort att tillaga och variera dem är risken för kostrelaterade problem mycket liten.

Men om vi ska stirra oss blinda på vad som är naturligt eller onaturligt för hunden att äta – om vi på alla sätt ska försöka efterlikna vargens kost – ja, då står vi inför en betydligt större utmaning. Då måste vi också börja utfodra hunden lika sporadiskt, sparsamt och oregelbundet som vargen äter i det vilda.

Om vi verkligen vill efterlikna vargens kost måste vi också efterlikna vargens livsstil.

Det skulle i så fall kunna se ut ungefär så här:

• Dag 1: 1 hare.
• Dag 2–4: fasta.
• Dag 5: 1 sork och 1 mus.
• Dag 6: 1 oplockad fågel.
• Dag 7–8: fasta.
• Dag 9: 1 sork och lite kaninlortar.
• Dag 10–11: bär och lite fallfrukt.
• Dag 12–13: ben och lite annat från ett halvruttet kadaver.
• Dag 14: delar av rådjur.

Vi ska också ha i åtanke att under hela den här 14-dagarsperioden rör sig vargen över stora arealer. Den kan faktiskt vandra flera mil per dygn.

Om våra hundar kunde få äta och leva på samma sätt som vargar och andra vilda hundar så vore allt frid och fröjd. När kosten är sporadisk, sparsam och oregelbunden mår hundkroppen som bäst.

Antinutrienter

I diskussioner om spannmål och vegetabilier i hundmat dyker ett argument upp gång på gång: det som kallas för antinutrienter.

Till antinutrienterna räknas ämnen som fytinsyra, lektiner, goitrogener, oxalater och olika enzymhämmare. Dessa naturliga växtkemikalier förekommer i varierande grad i alla vegetabilier och brukar beskrivas som växternas egna skyddsbarriärer.

Inom vissa kosttrender lyfts antinutrienterna fram som både näringshämmande och inflammatoriska. Resonemanget är ofta att arter som inte evolutionärt utvecklat motstånd mot dessa ämnen – till exempel människa och hund – därför löper stor risk att utveckla sjukdom när de äter vegetabilier.

I en ofta citerad vetenskaplig artikel från 1999¹, skriven av paleoförespråkaren Loren Cordain, diskuteras bland annat resultat från in vitro-studier där vetegroddagglutinin (WGA) visat sig kunna påverka tarmceller.

Det är dock viktigt att komma ihåg att de ämnen som brukar kallas antinutrienter aldrig äts i de isolerade former som används i laboratoriestudier. I verkligheten förekommer de tillsammans med tusentals andra bioaktiva ämnen i växten, där många dessutom motverkar de potentiellt negativa effekterna².

Vissa individer med specifika sjukdomstillstånd kan möjligen gynnas av att minska intaget av vissa ämnen. Ett exempel som ofta nämns är oxalater i samband med njursten. Samtidigt visar nyare studier att oxalater sannolikt har betydligt mindre betydelse för bildandet av kalciumoxalatstenar än man tidigare trott, vilket kan innebära att nuvarande kostråd behöver omvärderas³.

Dessutom reduceras eller denatureras en stor del av dessa ämnen när vegetabilier blötläggs, kokas eller fermenteras.

Med andra ord anser jag inte att antinutrienter behöver vägas in som ett avgörande argument mot ett hundfoder med bra innehåll. Jag tycker heller inte att fullt adekvata livsmedel ska uteslutas ur en varierad kost av rädsla för dessa ämnen.

Om vissa vegetabilier ska uteslutas ur hundens kost bör det vara av ett mycket enklare skäl:
att de inte passar för individen.

Vad betyder detta i praktiken?

I diskussioner om hundmat hamnar fokus ofta på spannmål. Under senare år har de nästan fått rollen som något farligt – något hundar absolut inte bör äta. Denna spannmålsalarmism har i många kretsar fått ett märkligt motstycke: en sorts köttevangelism, där mer kött alltid anses vara bättre.

Men verkligheten är betydligt mer nyanserad än så.

Problemet i många moderna hunddieter är sällan vegetabilierna. Problemet är oftare att de innehåller för stora mängder animalier – och framför allt animalier med mycket höga fetthalter.

Vi kan helt enkelt inte mata våra hundar varje dag med stora mängder feta animalier och samtidigt förvänta oss att kroppen ska fungera optimalt i längden. Hunden är visserligen en köttätare, men den är inte konstruerad för att dagligen leva på energitäta råvaror från moderna produktionsdjur.

När kosten domineras av animalier – särskilt feta sådana – får kroppens organ arbeta hårt med att omsätta och eliminera de kvävehaltiga restprodukter som bildas i metabolismen. När systemet till slut inte längre klarar att hålla balansen kan det visa sig i form av olika symtom: magproblem, hudbesvär eller klåda.

Mellan spannmålsalarmism och köttevangelism

En mer balanserad kost innebär därför att animalierna hålls relativt magra och i rimliga proportioner. Kosten behöver också innehålla råvaror som ger volym och struktur – sådant som ger mage och tarmar något att arbeta med och som bromsar matens passage genom mag–tarmkanalen.

Vad som är rätt mängd animalier för just din hund måste du alltid prova dig fram till. Yngre hundar och hundar med högt energibehov kan tolerera större mängder animalier än äldre och mer stillsamma hundar.

Om hunden har klåda eller återkommande magproblem kan det vara klokt att börja med att se över mängden animalier och framför allt fetthalten. Se till att animalierna är magra och öka i stället volymen i maten genom att komplettera med vegetabilier.

Om hunden behöver gå upp i vikt är lösningen sällan att öka fetthalten. Fortsätt i stället med magra animalier och öka den totala mängden mat proportionerligt – eller fyll upp med mer vegetabilier. Vår uppfattning om vad som är ett “gott hull” hos hundar innebär tyvärr alltför ofta övervikt. En hund som är symtomfri, energisk och aktiv kan mycket väl vara helt frisk även om den ser något slank ut.

Problemet i hundens matskål är alltså sällan spannmålen. Betydligt oftare är det överflödet av kött och fett – något som i många fall säger mer om våra föreställningar om hundens kost än om hundens verkliga behov. Kanske säger det också något om vår egen benägenhet att göra enkla sanningar av komplicerade frågor – samma sorts förenklingar som en gång gjorde spannmålen till syndabock.

Varma hälsningar till alla hundar och deras människor

---

Referenser

1. Cordain, Loren. (1999). Cereal Grains: Humanity’s Double-Edged Sword. World review of nutrition and dietetics. 84. 19-73. 10.1159/000059677. ↩︎
2. Petroski W, Minich DM. Is There Such a Thing as ”Anti-Nutrients”? A Narrative Review of Perceived Problematic Plant Compounds. Nutrients. 2020 Sep 24;12(10):2929. doi: 10.3390/nu12102929. PMID: 32987890; PMCID: PMC7600777. ↩︎
3. Taylor EN, Curhan GC. Oxalate intake and the risk for nephrolithiasis. J Am Soc Nephrol. 2007 Jul;18(7):2198-204. doi: 10.1681/ASN.2007020219. Epub 2007 May 30. PMID: 17538185. ↩︎