Det är en vanlig uppfattning att övergången från processade foder till riktig mat måste ske långsamt och att den nya maten ska fasas in och blandas med den gamla. Jag håller inte med. Jag anser att övergången ska vara tvär och omedelbar, utan någon infasning. Anledningen till att vi vill ställa om till riktig mat är ju att hunden ska få äta naturligare, varför ska vi då alls fortsätta med den gamla maten? Om hunden dessutom har hälsoproblem är det ännu viktigare att få bort den processade maten så snabbt som möjligt.
Det är riktigt att hunden som ätit processad mat under lång tid har en mycket känslig matsmältning. Men det är just därför som det inte gagnar hunden att fortsätta äta den mat som gör den känslig.
Hundens matsmältning är i grunden anpassad för animalisk föda. Magsyran är mycket sur – ibland med ett pH-värde ner mot 1 – vilket gör att kött, ben och brosk kan brytas ner snabbt och effektivt. Hos hundens vilda släktingar är detta en nödvändig funktion. Hundens vilda kusin, vargen, äter en del as i naturen och i förruttnelseprocessen genereras toxiner. Därför behöver både nedbrytning och passage genom systemet ske snabbt. Jämfört med människan har hunden ett kort matsmältningssystem, och det är en del av samma biologiska strategi: att effektivt hantera föda som annars skulle kunna bli en belastning.
När matsmältningen inte riktigt räcker till
En egenskap hos processade foder är att de spjälkas betydligt långsammare än riktig mat och därmed förändrar förutsättningarna i magsäcken. Nedbrytningen blir mindre effektiv, och magsyran tvingas arbeta på högvarv för att bryta ner den processade maten.
I praktiken ser man ofta att blandningar av olika typer av föda driver på belastningen i matsmältningen – inte för att kroppen saknar förmåga att hantera det, utan för att den får arbeta under förutsättningar som inte är optimala.
När födan spjälkas sämre uppstår en rad olika hälsoproblem som riskerar att förvärras efter hand. Så småningom har man en situation där minsta förändring i kosten, som till exempel en liten bit rå köttfärs, kan bli halmstrået som stjälper hela lasset.
När osmält mat blir liggande kvar reagerar kroppen med en slags nödåtgärd. Den försöker göra sig av med det som inte kan brytas ner, innan det orsakar större problem. Det är därför hundar ibland kräks upp osmält mat. När dåligt spjälkad föda i stället tar sig vidare ner i tarmsystemet kan kroppen öka vätskemängden och skapa diarré – allt för att snabbt bli av med det som belastar.
Det är lätt att tro att sådana reaktioner kan undvikas genom en långsam övergång, men i praktiken ser man ofta motsatsen. Problemen uppstår inte för att kroppen inte hinner vänja sig, utan för att matsmältningen tvingas hantera olika typer av föda samtidigt, under förutsättningar som inte riktigt passar någon av dem.
Animalier och vegetabilier kräver olika förutsättningar för att brytas ner, och när de blandas kan det göra matsmältningen mer belastad. Det handlar inte om att hunden saknar förmåga att hantera båda, utan om att miljön i mag–tarmkanalen inte blir optimal. De processer som driver nedbrytningen av protein och de som hanterar kolhydrater påverkar varandra, och resultatet kan bli en mindre effektiv spjälkning.
Och det är också något man ofta ser i praktiken. Förutsättningarna blir ofta lugnare och mer stabila när kroppen får arbeta med en typ av föda i taget. Därför kan det, åtminstone i en känslig fas, vara en fördel att låta det gå lite längre tid mellan olika typer av råvaror om matsmältningen ska fungera så smidigt som möjligt.
Optimalt är en sak – genomförbart är en annan sak.
I flera artiklar har jag upprepat att det i princip är omöjligt, åtminstone för de allra flesta hundägare, att på varje vis efterlikna vargens kost. Många serverar måltider som består av både animalier och vegetabilier och hundarna mår utmärkt på denna kost. Förklaringen är så enkel som att all hemgjord hundmat, hur den än ser ut, är oändligt hälsosammare än alla processade foder. (Jag lägger till en parentes om undantag för kost som innehåller mycket av fetthaltiga animalier.)
De som står bakom foderindustrin vet mycket väl att den processade maten orsakar hyperkänslighet. Det är därför som rekommendationen med infasning och långsam övergång vid foderbyten kommit till.
Det är alltså betydligt bättre och skonsammare för hunden med en snabb och omedelbar övergång; man slutar helt enkelt bara upp med att servera den processade maten. Hundar behöver inte vänjas vid att äta riktig mat. Det är snarare så att den processade maten behöver komma ut ur systemet, innan vi fyller på med annan mat.
När kroppen behöver få vila
När övergångsproblem uppstår, som lös mage, kräkningar eller uppstötningar, kan det i många fall vara ett tecken på att kroppen försöker göra sig av med sådant den inte klarar av – och då kan en kort vila från mat hjälpa systemet att återhämta sig.
Ackumulerade slaggprodukter behöver rensas ut ur systemet och det sker naturligt genom att vi inte ytterligare belastar matsmältningen med mer mat. Om det rör sig om en liten valp eller en hund med diabetes så kan man i stället semifasta, vilket innebär en dag med endast frukt och bär följt av en dag med välkokta vegetabilier. Först därefter kan man införa råa animalier.
Läs mer om fasta och semifasta i den här artikeln: Fasta – ett naturligt inslag i kosten.
Min rekommendation är alltså: Ut med det onda och in med det goda! Ingen infasning behövs för det gynnar inte hunden det allra minsta. Desto fortare den processade maten kommer ut ur systemet, desto fortare kan vägen till bättre hälsa påbörjas.
Varma hälsningar till alla hundar och deras människor
Referenser
Artikeln bygger även på samlade praktiska erfarenheter från arbete med hundar med olika typer av mag- och tarmproblem.
Axelsson, E., Ratnakumar, A., Arendt, M.-L., Maqbool, K., Webster, M. T., Perloski, M., Liberg, O., Arnemo, J. M., Hedhammar, Å., & Lindblad-Toh, K. (2013).
The genomic signature of dog domestication reveals adaptation to a starch-rich diet. Nature, 495(7441), 360–364. https://doi.org/10.1038/nature11837
Buffington, C. A. T. (2011).
External and internal influences on disease risk in cats and dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 238(6), 695–701.
Hand, M. S., Thatcher, C. D., Remillard, R. L., Roudebush, P., & Novotny, B. J. (2010).
Small Animal Clinical Nutrition (5th ed.). Mark Morris Institute.
Hall, E. J. (2013).
Gastrointestinal physiology and disease. In S. J. Ettinger & E. C. Feldman (Eds.), Textbook of Veterinary Internal Medicine (8th ed.). Elsevier.
Laflamme, D. (2012).
Companion animals symposium: Obesity in dogs and cats: What is wrong with being fat? Journal of Animal Science, 90(5), 1653–1662.
Meyer, H., & Zentek, J. (2005).
Nutrition of the Dog and Cat. Schlütersche.
National Research Council. (2006).
Nutrient Requirements of Dogs and Cats. National Academies Press.
Sandri, M., Dal Monego, S., Conte, G., Sgorlon, S., & Stefanon, B. (2017).
Raw meat based diet influences faecal microbiome and end products of fermentation in healthy dogs. BMC Veterinary Research, 13, 65. https://doi.org/10.1186/s12917-017-0981-z
Schmitz, S., & Suchodolski, J. (2016).
Understanding the canine intestinal microbiota and its modification by diet. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice, 46(1), 149–162.
Suchodolski, J. S. (2011).
Intestinal microbiota of dogs and cats: A bigger world than we thought. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice, 41(2), 261–272.
Zentek, J., & Meyer, H. (1995).
Influence of diet composition on the microbial activity in the gastrointestinal tract of dogs. Journal of Animal Physiology and Animal Nutrition, 74(3–4), 196–204.