Poppe var min älskade borderterrier – min ständiga följeslagare, min läromästare och min största utmaning. Allt jag är och allt jag gör idag har sin grund i honom. Den här sidan är tillägnad Poppe.
Redan som liten valp började han kämpa mot sjukdom. Vid bara sex månaders ålder drabbades han av svåra magproblem. Han kräktes, hade smärtor och blev inlagd på djursjukhus. Det som följde var fem år av kamp – år fyllda av oro, sömnlösa nätter och ett oändligt antal veterinärbesök. Poppe gick igenom skov efter skov, med plågor som ingen hund borde behöva uthärda. Vi prövade allt: mediciner, specialfoder, alternativa behandlingar. Men ingenting hjälpte. Problemen kom alltid tillbaka, ofta starkare än förut.
Till slut föreslog veterinären att det kanske var dags att låta honom somna in. Att höra de orden var som att falla ner i ett bottenlöst mörker. Men i min förtvivlan föddes också en trotsig beslutsamhet. Jag vägrade acceptera att det inte fanns någon annan väg.
Så började min egen resa. Jag började läsa, forska och ifrågasätta allt jag tidigare fått lära mig om hundars kost och hälsa. Jag kände i hela mitt väsen att något var fel – att den etablerade kunskapen inte stämde med verkligheten jag såg i Poppe.
Jag tog ett steg som många kallade dumdristigt: jag kastade ut alla foderpåsar, alla burkar, allt som Poppe vägrade äta. Istället började jag laga maten själv. Kött, grönsaker, rotfrukter – råvaror från vårt eget kök blev basen för hans nya kost. Jag hämtade inspiration från utländska källor, för i Sverige fanns nästan ingen information.
Och så, som genom ett mirakel, vände allt. Poppes smärtor försvann. Hans oro och rastlöshet lade sig. Den bångstyriga, bråkiga hunden förvandlades till en lugn, harmonisk och följsam vän. Det var som att han äntligen fick chansen att vara den han alltid velat vara.
Från den dagen fick Poppe leva ett långt och friskt liv. Han blev 15 år gammal – och varje år, varje dag, var en gåva.
Poppe lärde mig mer än någon bok, någon kurs eller någon expert någonsin kunnat. Han lärde mig att lyssna, att lita på min intuition och att aldrig ge upp. Hans kamp formade mitt livs väg och gav mig mitt kall.
För allt detta – och för den gränslösa kärlek han gav – är jag honom evigt tacksam.
