CECS/PGSD, kost och fysiologisk belastning
För många år sedan skrev jag för första gången om CECS, Canine Epileptoid Cramping Syndrome. På den tiden var syndromet främst känt hos Border Terrier och kallades ofta för Spike’s syndrom, efter en av de hundar som gjorde problematiken mer uppmärksammad.
Sedan dess har jag genom åren fått kontakt med ett stort antal hundägare vars hundar haft liknande symptom. Det har handlat om både små och stora raser, även om problemen fortfarande verkar vanligast hos mindre hundar.
Samtidigt har diskussionen kring CECS förändrats. Idag talas det betydligt mer om kopplingen mellan kost, mag-tarmhälsa och neurologiska symptom än när jag först skrev om ämnet. Ny forskning har också gjort att man i vissa fall börjat använda begreppet PGSD – Paroxysmal Gluten-Sensitive Dyskinesia – i stället för CECS.
Men trots detta upplever många hundägare fortfarande att de lämnas med fler frågor än svar.
Är det epilepsi?
Är det gluten?
Är det magen?
Är det nervsystemet?
Eller handlar det om flera saker samtidigt?
Jag tror att det är just där problemet ofta uppstår – när man försöker förklara komplex biologisk problematik med alltför enkla modeller.
För verkligheten är sällan svartvit.
Vad är CECS/PGSD?
CECS är ett neurologiskt syndrom där hunden drabbas av olika typer av kramper eller ofrivilliga rörelser. Tillståndet skiljer sig från idiopatisk epilepsi, även om symptomen ibland kan påminna om epileptiska anfall.
Hos vissa hundar handlar det om tydliga krampanfall där hunden faller omkull, blir stel, paddlar med benen eller får kraftiga spasmer. Men långt ifrån alla hundar har så dramatiska symptom. I många fall är symptomen betydligt mer diffusa.
Hunden kan plötsligt bli frånvarande och okontaktbar. Den kan stå stilla med sänkt huvud, vrida kroppen märkligt eller verka “låsa sig” för några sekunder eller minuter. Vissa hundar smackar, skakar på huvudet, skjuter rygg eller tappar kontrollen över bakbenen. Andra blir rastlösa, oroliga eller verkar ha obehag från magen i samband med episoderna.
Just de mildare symptomen gör att många fall sannolikt aldrig identifieras som CECS eller PGSD.
Många hundägare beskriver istället att hunden “är konstig ibland”, “ser yr ut”, “fryser till”, “får märkliga attacker” eller “får ont i magen och beter sig underligt”.
Det är också vanligt att symptomen kommer i perioder och varierar i intensitet över tid.
Vad säger forskningen idag?
När jag först började skriva om CECS var kunskapen kring syndromet fortfarande mycket begränsad. Många hundägare upplevde att de stod ganska ensamma med sina observationer. Hundarna skickades mellan olika utredningar, neurologiska undersökningar och medicineringar utan att man egentligen kom närmare frågan om varför problemen uppstod.
Sedan dess har forskningen trots allt tagit några steg framåt.
Framför allt har man hos Border Terrier sett ett intressant samband mellan CECS-liknande symptom och glutenrespons. I flera studier förbättrades hundarna tydligt när de sattes på strikt glutenfri kost och försämrades åter när gluten återintroducerades. Hos vissa individer kunde man dessutom påvisa antikroppar mot gliadin och transglutaminas – immunologiska markörer som även inom humanmedicinen kopplas till glutenreaktioner och celiaki.
Det här är anledningen till att man idag ibland använder begreppet PGSD – Paroxysmal Gluten-Sensitive Dyskinesia – i stället för CECS.
Det är alltså viktigt att vara ärlig med att det faktiskt finns forskning som talar för att gluten kan spela en roll hos vissa hundar och inom vissa specifika neurologiska syndrom.
Men här tycker jag också att det är viktigt att stanna upp lite och fundera över vad forskningen egentligen visar. För det är lätt att sådana här fynd snabbt börjar användas som stöd för mycket större och mer generella slutsatser än vad studierna faktiskt kan bära.
Det forskningen främst visar är att vissa hundar förbättras på en mycket strikt eliminationskost där gluten utesluts. Men samtidigt förändras ofta många andra saker parallellt:
- Kosten blir enklare.
- Antalet ingredienser minskar.
- Mängden processad mat minskar.
- Utfodringen blir mer konsekvent.
- Belastningen på mag-tarmkanalen förändras.
- Ofta förändras även fettinnehåll och total fodermängd.
Och då uppstår den kanske mest intressanta frågan av alla:
Hur stor del av förbättringen beror på gluten specifikt – och hur stor del beror på att man samtidigt skapar mer fysiologisk stabilitet i hela systemet?
Det här är inte samma sak som att avfärda glutenhypotesen. Tvärtom tycker jag att forskningen är mycket intressant och viktig. Men biologiska system fungerar sällan enligt enkla svartvita modeller där en enda faktor ensam förklarar allt. Särskilt inte när det handlar om nervsystem, matsmältning, näringsupptag och ett system som under lång tid arbetat under belastning.
Och det är här jag tycker att diskussionen kring CECS ibland blir alltför förenklad – både från dem som vill göra gluten till hela förklaringen och från dem som helt vill avfärda kostens betydelse.
Mag-tarmkanalen och nervsystemet – en koppling som blivit svår att ignorera
En sak som återkommit gång på gång under de år jag haft kontakt med hundägare till CECS-drabbade hundar är att symptomen sällan verkar vara enbart neurologiska. Tvärtom finns det ofta en ganska tydlig historia av mag-tarmproblem parallellt med kramperna.
Hundarna beskrivs som känsliga i magen. De växlar mellan lös och hård avföring. De verkar må illa periodvis, smackar, äter gräs, sväljer mycket eller får återkommande episoder av magont. Många är gasiga, oroliga efter måltid eller reagerar märkligt på vissa typer av foder. En del har också hudproblem, klåda eller återkommande öronbesvär samtidigt.
Det här betyder förstås inte att “allt sitter i magen”. Men det blir svårt att bortse från att mag-tarmkanalen och nervsystemet verkar ha betydligt närmare kopplingar än vad man länge velat tro.
Idag talas det allt mer om den så kallade tarm–hjärna-axeln, alltså det nära samspelet mellan matsmältning, immunförsvar, hormonsystem och nervsystem. Det här är inget alternativmedicinskt påhitt utan ett snabbt växande forskningsområde, både inom human- och veterinärmedicin.
Tarmen är nämligen inte bara ett “rör för mat”. Den är ett mycket avancerat biologiskt system med ständig kommunikation mellan bakterieflora, signalsubstanser, hormoner och nervsystem. När mag-tarmkanalen under lång tid arbetar under belastning påverkas därför ofta långt mer än bara själva matsmältningen.
Det här blir extra intressant när man tittar på näringsupptag.
Flera hundägare till CECS-hundar berättar att veterinärutredningar visat låga nivåer av bland annat kobalamin (B12) och folat. Även magnesium, järn och andra mineraler verkar ibland ligga lågt eller i gränslandet hos dessa hundar.
Det betyder inte att varje hund med CECS har samma brister eller samma mekanism bakom symptomen. Men det väcker viktiga frågor kring hur väl kroppen faktiskt klarar att tillgodogöra sig näringen i maten över tid. För nervsystemet är mycket känsligt för störningar i kroppens ämnesomsättning.
B-vitaminer, magnesium och flera andra näringsämnen spelar centrala roller i nervsignalering, energiomsättning och neurologisk funktion. Samtidigt är det välkänt att kroniska problem i mag-tarmkanalen kan påverka både upptag och omsättning av dessa ämnen. Det här behöver inte heller handla om dramatiska eller akuta “bristsjukdomar”. Kroppen fungerar sällan så svartvitt. Ofta handlar det snarare om ett system som under lång tid pressats och successivt tappat sina marginaler.
Och kanske är det just där många av dessa hundar befinner sig. Inte nödvändigtvis svårt sjuka i klassisk mening. Men heller inte riktigt stabila.
Jag tror personligen att det är därför många hundägare upplever att symptomen kan pendla så mycket över tid. Hunden kan verka må ganska bra i perioder för att sedan plötsligt reagera kraftigt igen – ibland till synes utan tydlig förklaring.
Men tittar man närmare finns det ofta ändå mönster: för fet mat, mycket godis, stress, större mängder processad mat eller allmänt “för mycket av allt” under en längre period.
Och det är här jag tycker att begreppet belastning blir mer användbart än många av de svartvita modeller som annars dominerar diskussionen kring hundmat idag. För många av de här hundarna verkar inte reagera på en enda sak isolerat. De verkar reagera när den totala fysiologiska belastningen blir större än vad kroppen klarar att hantera.
Vad i dagens hundmat skulle kunna bidra till problemen?
När man diskuterar CECS och kost hamnar fokus ofta snabbt på enskilda ingredienser. Gluten blir den stora boven. Eller spannmål generellt. I andra läger pekar man istället ut protein, råutfodring, bakterier eller något helt annat.
Personligen tror jag att verkligheten ofta är mindre dramatisk – men samtidigt mer komplex – än så.
Det jag själv gång på gång tycker mig se hos känsliga hundar är inte nödvändigtvis en reaktion på en enda specifik råvara, utan snarare ett system som successivt blivit allt mer belastat över tid.
Och där tror jag att modern hundmat ibland kan bli problematisk på flera olika sätt samtidigt.
Under de senaste decennierna har hundmat blivit allt mer koncentrerad och tekniskt konstruerad. Ingredienslistorna blir längre. Produkterna blir mer energitäta. Mängden tillsatta näringsämnen, funktionella ingredienser, oljor, proteinisolat och processade råvaror ökar. Det är inte ovanligt att känsliga hundar till slut äter en kombination av helfoder, oljor, tillskott, tugg och olika ”funktionella” produkter samtidigt.
Samtidigt marknadsförs många produkter som biologiskt optimala, trots att de för vissa individer i praktiken verkar vara ganska svåra att hantera. Särskilt känsliga hundar verkar ofta reagera just när kosten blir alltför komplex.
Det betyder inte att alla processade foder automatiskt är “dåliga” eller att alla hundar blir sjuka av dem. Många hundar fungerar till synes bra under lång tid. Men hos hundar med låg tolerans eller känsligt mag-tarmsystem verkar marginalerna ibland vara betydligt mindre än man tidigare trott. Och då kan flera mindre belastningar börja samverka.
En del hundar verkar reagera på hög fetthalt. Andra på stor variation. Vissa verkar fungera sämre ju fler ingredienser och tillskott kosten innehåller. Hos många hundar med CECS-liknande symptom finns dessutom redan från början tecken på att matsmältningen inte riktigt fungerar optimalt.
Det är också intressant att många hundägare beskriver förbättring när kosten blir enklare snarare än “mer avancerad”.
Inte nödvändigtvis perfekt. Inte maximalt optimerad. Bara lugnare.
- Färre ingredienser.
- Mindre variation under en period.
- Mindre mängd godis och tugg.
- Lägre fettbelastning.
- Mindre mängd animalier, eller vegetabilier – beroende på individuell tolerans.
Och kanske är det just där något viktigt finns att hämta. För ibland upplever jag att dagens hundvärld nästan blivit besatt av ständig optimering. Det ska toppas med oljor, pulver, örter, tillskott, benbuljonger, fermenterade produkter och olika “superfoods”. Inte sällan ovanpå redan mycket koncentrerade kostplaner eller helfoder.
Men ett känsligt system behöver inte alltid mer stimulans. Ibland verkar kroppen snarare behöva motsatsen: mer enkelhet, mer stabilitet och mindre total belastning under en längre tid. Kroppen verkar snarare befinna sig i ett läge där den totala fysiologiska marginalen blivit för liten – och där nervsystemet till slut börjar signalera att kroppen inte längre riktigt klarar belastningen.
Hur arbetar man praktiskt med dessa hundar?
En av de viktigaste sakerna jag lärt mig genom åren är att känsliga hundar sällan blir bättre av att man gör mer och mer.
Tvärtom.
Många hundägare hamnar till slut i en situation där de ständigt försöker “hjälpa” kroppen genom nya tillskott, fler förändringar, nya foder, fler analyser och allt mer avancerade upplägg. Det är förståeligt. När hunden mår dåligt vill man naturligtvis göra allt man kan.
Problemet är att ett system som redan arbetar nära sin gräns inte alltid klarar hur mycket förändring som helst. Därför handlar arbetet med de här hundarna ofta mindre om optimering och mer om stabilisering.
Först behöver man skapa lugn.
Kosten behöver bli enklare, mer konsekvent och lättare för kroppen att hantera. Inte nödvändigtvis perfekt, men tillräckligt lugn för att systemet ska få möjlighet att stabilisera sig.
Självklart är målet att hunden på sikt ska få en välbalanserad och näringsmässigt genomtänkt kost. Men när kroppen befinner sig i ett läge där den reagerar på nästan allting blir det ibland viktigare att skapa stabilitet än att uppnå näringsmässig perfektion från första dagen. För en kropp som inte fungerar spelar det mindre roll hur väl kosten ser ut på papperet. Först behöver man ofta skapa tillräckligt mycket lugn för att systemet ska börja fungera igen. Därefter kan man stegvis bredda, justera och optimera.
Hos många hundar innebär det:
- färre ingredienser
- mindre variation under en period
- försiktighet med fett
- mindre mängd godis och tugg
Det här kan ibland upplevas nästan ”för enkelt”, särskilt i dagens hundvärld där fokus ofta ligger på variation, optimering och ständig stimulans. Men många känsliga hundar verkar paradoxalt nog fungera bättre när kroppen får arbeta under lugnare och mer förutsägbara förhållanden.
Och kanske är det just där en stor del av missförstånden uppstår. För många hundägare tolkar förbättring som ett tecken på att man hittat den perfekta ingrediensen – eller identifierat den enskilda ingrediens som orsakade problemen. Men ibland tror jag att förklaringen är betydligt mindre dramatisk än så. Förbättringen kan helt enkelt vara ett tecken på att den totala belastningen minskat och att kroppen äntligen fått möjlighet att återhämta sig.
En annan viktig sak är tålamod.
Många av de här hundarna har ofta haft problem under lång tid innan symptomen blivit tillräckligt tydliga för att omgivningen ska reagera. Då är det inte heller rimligt att förvänta sig att kroppen ska stabilisera sig på några dagar. Ofta behöver systemet lång tid med lugn och konsekvens innan man verkligen börjar se tydligare förändringar.
Det betyder inte att alla hundar blir helt symptomfria. Men väldigt många hundägare beskriver ändå samma sak när belastningen minskar: hunden blir lugnare, stabilare och verkar mer bekväm i sin egen kropp.
Och kanske är det egentligen där man måste börja. Inte med jakten på den perfekta dieten. Utan med att skapa tillräckligt mycket fysiologiskt lugn för att kroppen överhuvudtaget ska få en chans att fungera bättre igen.
Varma hälsningar till alla hundar och deras människor.
Referenser
Lowrie, M. et al. (2015). The Clinical and Serological Effect of a Gluten-Free Diet in Border Terriers with Epileptoid Cramping Syndrome. Journal of Veterinary Internal Medicine.
Lowrie, M. et al. (2018). Paroxysmal Gluten-Sensitive Dyskinesia in Border Terriers. Veterinary Record.
Carabotti, M. et al. (2015). The gut-brain axis: interactions between enteric microbiota, central and enteric nervous systems. Annals of Gastroenterology.
Cryan, J.F. & Dinan, T.G. (2012). Mind-altering microorganisms: the impact of the gut microbiota on brain and behaviour. Nature Reviews Neuroscience.
Simpson, K.W. et al. Cobalamin deficiency in dogs with chronic gastrointestinal disease. Journal of Veterinary Internal Medicine.
Hall, K.D. et al. (2019). Ultra-Processed Diets Cause Excess Calorie Intake and Weight Gain. Cell Metabolism.