Fasta är ett naturligt inslag i kosten för carnivorer och blir en viktig del av balansen i en kost med hög andel animalier.
Hundens lever har en välutvecklad förmåga att omvandla glykogen till glukos, något den delar med vargen. Utan den här metabola flexibiliteten skulle vargen få svårt att jaga och få tag i föda under perioder utan mat. Variation i tillgången på föda – inklusive fasta – är därför en naturlig del av både vargens och hundens biologiska sammanhang.
När en hund utvecklar problem som klåda eller återkommande magbesvär är det ofta ett tecken på att systemet under en längre tid har arbetat under belastning.
Kroppen fungerar som ett sammanhängande system där nedbrytning och eliminering av restprodukter är en central del av helheten. När denna balans rubbas, och inflödet av näring under längre tid överstiger kroppens förmåga att hantera restprodukter, kan belastningen på lever, njurar och andra organ öka.
Metabolismen – det vi i vardagstal kallar ämnesomsättning – omfattar både nedbrytning och uppbyggnad. I den katabola fasen bryts näringsämnen ner till enklare molekyler, vilket frigör energi. I den anabola fasen används dessa byggstenar för att reparera och underhålla kroppens vävnader.
Dessa processer pågår kontinuerligt och i nära samspel. För att systemet ska fungera optimalt krävs balans mellan tillförsel och eliminering. Det är just den balansen som ofta saknas hos hundar med återkommande besvär.
Vid nedbrytning av framför allt protein bildas kvävehaltiga restprodukter, såsom ammoniak, urea, urinsyra och kreatinin, som kroppen behöver ta hand om och eliminera. Om belastningen blir för hög under en längre tid kan dessa processer bli mindre effektiva, vilket i sin tur kan påverka helheten.
Det är i detta sammanhang som fasta kan få betydelse.
Genom att tillfälligt minska eller pausa intaget av föda ges kroppen möjlighet att arbeta mer med sina egna processer, utan att samtidigt behöva hantera ett konstant inflöde av ny näring. För många hundar kan detta innebära en avlastning – ett sätt att ge systemet utrymme att arbeta i kapp och återfå bättre balans.
Semifasta – den mildare varianten
Semifasta är ett sätt att ge kroppen en paus utan att helt ta bort födan. Det innebär att man under en måltid eller en hel dag väljer livsmedel som generellt är lättare att hantera för matsmältningen.
Det kan till exempel handla om mogen frukt, som ger snabb tillgång till energi, eller ben med mycket lite kött och fett. Syftet är inte att efterlikna en exakt naturlig diet, utan att skapa variation i den metabola belastningen.
För hundar som inte mår bra av att fasta helt kan semifasta vara ett skonsamt alternativ.
I praktiken kan semifasta med fördel få vara en återkommande del av hundens kost, oavsett utfodringsmetod.
Helfasta – den mer omfattande varianten
När en hund utvecklat problem som klåda eller återkommande magbesvär, eller ska ställas om från processat foder till mer naturlig mat, kan man med fördel arbeta stegvis.
Dag #1: Börja (om det är genomförbart) med minst en dags helfasta med endast melonvatten; mosa lite vattenmelon och blanda med dricksvattnet för mineraler och energi (men tvinga inte hunden att dricka om den inte vill).
Dag #2: Därefter minst en dags semifasta med väl mogen frukt och/eller rotgrönsaker och ovanjordgrönsaker, beroende på vilket hunden föredrar. Det viktigaste är att animalier helt utesluts.
Dag #3: Tidigast tredje dagen kan magra animalier serveras, upp till cirka 50 % av fodergivan, ofta mindre i början.
Exempel på magra animalier är:
- magert nötkött (t.ex. grytbitar eller färs 5–10 %)
- mejeriprodukter med 3–10 % fett
- vit fisk
- kyckling utan skinn.
Man kan också eventuellt börja lägga till välkokta gryn, t.ex. ris eller havregryn, särskilt för stora hundar när ekonomin är avgörande.
Den här magra kosten ges från dag 3 – 5. Efter detta kan mängden animalier eventuellt utökas.
Om hunden är frisk och inte har hälsoproblem så lägger man in en dag med helfasta med jämna mellanrum. För känsligare individer är semifastan ett bra alternativ. Däremellan kan hunden äta som vanligt.
Håll i minnet att ju mer animalier kosten innehåller desto större blir behovet av återkommande avlastning i form av fasta eller semifasta.
Min lista med förslag på ingredienser för hemlagad hundmat kan användas som inspiration.
Det är inte bara animalier som påverkar belastningen på systemet. Även vegetabilier ställer krav på matsmältningssystemet och hur väl de tas upp beror bland annat på tillagning och finfördelning. Hos hund bryts inte alla vegetabiliska strukturer ner fullständigt, särskilt om de ges råa eller i större bitar. Därför fungerar de ofta mer som ett slags “grovfoder” – de bidrar till volym och tarmrörelse, snarare än att vara en primär energikälla.
Undantaget är frukt som innehåller enkla kolhydrater (monosackarider) vilka mer direkt kan användas som energi.
Valpar och fasta
Det är vanligt att man hör att valpar inte bör fasta alls. Det bygger på ett synsätt där jämn och frekvent utfodring ses som nödvändig för stabilitet.
Men den bilden är förenklad.
I mer naturliga utfodringsmodeller, som prey model och roterande monoutfodring, ser man gång på gång att både valpar och vuxna hundar hanterar variation i måltidsfrekvens väl – inklusive perioder utan mat.
Ur ett biologiskt perspektiv är det också logiskt. Tillgången på föda är inte jämn, och har aldrig varit det. Kroppen är inte beroende av ett konstant inflöde av näring varje dag, utan har en inneboende flexibilitet i hur energi tillgängliggörs och används.
Det gäller även unga individer.
I naturen är det inte ovanligt att valpar periodvis blir utan mat när tiken är ute och jagar. Det är alltså inte det frekventa, jämna ätandet som är det mest ursprungliga – utan variationen.
Det betyder inte att alla valpar regelmässigt ska fastas på samma sätt eller i samma omfattning. Precis som hos vuxna hundar behöver man ta hänsyn till individen – ålder, storlek, hull och allmän stabilitet spelar roll. Men kortare perioder utan mat är i sig inget problem. Tvärtom kan det vara en naturlig del av en mer biologiskt rimlig utfodring – ibland som fasta, ibland som semifasta.
Undantag
Vissa hundar kan reagera sämre på helfasta, särskilt om de under lång tid ätit stärkelserika torrfoder. Dessa hundar kan initialt ha svårare att hantera variationer i energitillgång. För dem kan semifasta vara ett bättre första steg. När kroppen har stabiliserats på en mer naturlig kost fungerar ofta även kortare perioder utan mat bättre.
När sådana hundar ska ställas om från processat foder till riktig mat görs detta genom en dags semifasta, i stället för helfasta. Så snart omställningen till naturlig, hemlagad mat är avklarad kan även dessa hundar dra fördel av att helfasta.
Förhoppningsvis kan detta bidra till att du känner dig trygg i att låta hunden få fasta. Det är inte alls någon bestraffning utan snarare något man gör i största välmening och omtanke om hunden.
Att bryta matvanor kan vara lite upprörande i början – för både människa och hund. Men hunden lever i nuet och glömmer snart bort det missade mattillfället och följer dig glatt på promenader och aktiviteter.
I en värld där lösningen ofta är att tillföra mer, kan det ibland vara mer avgörande att tillföra mindre.
Varma hälsningar till alla hundar och deras människor.
Referenser
Artikeln bygger även på författarens samlade erfarenhet från mer än 15 års arbete med kostrådgivning för hundar med olika typer av mag–tarmproblem, hudbesvär och foderrelaterade obalanser.
Attia, P. (2018). The science and practice of fasting. Nutritional Biochemistry Insights, 11, 1–10.
Bosch, G., Hagen-Plantinga, E. A., & Hendriks, W. H. (2015). Dietary nutrient profiles of wild wolves: Insights for optimal dog nutrition? British Journal of Nutrition, 113(S1), S40–S54.
Case, L. P., Daristotle, L., Hayek, M. G., & Raasch, M. F. (2011). Canine and Feline Nutrition (3rd ed.). Mosby Elsevier.
Cave, N. J. (2012). Hydrolyzed protein diets for dogs and cats. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice, 42(1), 45–57.
Freeman, L. M., Chandler, M. L., Hamper, B. A., & Weeth, L. P. (2013). Current knowledge about the risks and benefits of raw meat–based diets for dogs and cats. Journal of the American Veterinary Medical Association, 243(11), 1549–1558.
German, A. J., & Zentek, J. (2008). Energy requirements and energy expenditure in dogs and cats. Journal of Animal Physiology and Animal Nutrition, 92(5), 603–610.
Hall, J. A., & Jewell, D. E. (2012). Feeding healthy dogs: Nutritional strategies for optimal health. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice, 42(4), 629–646.
Hawkins, M. G., & Kearney, M. T. (2015). Metabolic adaptations to fasting. Veterinary Clinics of North America: Exotic Animal Practice, 18(2), 327–339.
Hill, R. C. (1998). The nutritional requirements of exercising dogs. Journal of Nutrition, 128(12 Suppl), 2686S–2690S.
Karasov, W. H., & Douglas, A. E. (2013). Comparative digestive physiology. Comprehensive Physiology, 3(2), 741–783.
Klein, S., & Wolfe, R. R. (1992). Carbohydrate metabolism in starvation. American Journal of Clinical Nutrition, 55(1), 85–94.
Laflamme, D. P. (2012). Companion animals symposium: Obesity in dogs and cats: What is wrong with being fat? Journal of Animal Science, 90(5), 1653–1662.
McCue, M. D. (2010). Starvation physiology: Reviewing the different strategies animals use to survive a common challenge. Comparative Biochemistry and Physiology Part A, 156(1), 1–18.
National Research Council. (2006). Nutrient Requirements of Dogs and Cats. National Academies Press.
Plantinga, E. A., Bosch, G., & Hendriks, W. H. (2011). Estimation of the dietary nutrient profile of free-ranging wolves. British Journal of Nutrition, 106(S1), S64–S68.
Speakman, J. R. (2013). Evolutionary perspectives on energy balance. International Journal of Obesity, 37(Suppl 1), S4–S9.
Swanson, K. S., Carter, R. A., Yount, T. P., Aretz, J., & Buff, P. R. (2013). Nutritional sustainability of pet foods. Advances in Nutrition, 4(2), 141–150.
Zoran, D. L. (2002). The carnivore connection to nutrition in cats and dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 221(11), 1559–1567.