Antioxidanter är ett sådant där ord som nästan automatiskt väcker en positiv känsla. Något skyddande, något som hör ihop med hälsa, vitalitet och kroppens egen förmåga att stå emot slitage. Vi har lärt oss att antioxidanter motverkar fria radikaler, att de skyddar cellerna och att de är något vi gärna vill ha mer av. Och det är sant – men bara upp till en viss punkt, och bara i rätt sammanhang.
För det vi sällan pratar om är att ordet antioxidanter inte beskriver vad något är i sig, utan snarare vad det gör. Det innebär att samma ord kan rymma helt olika saker – från naturliga skyddssystem i levande vävnad till syntetiskt framställda stabiliseringsmedel i industriella produkter. När vi inte skiljer på dessa två verkligheter riskerar vi att tro att allt som kallas antioxidant automatiskt är något gott.
Från levande system till teknisk funktion
I naturen finns antioxidanter aldrig ensamma. De förekommer tillsammans med fetter, enzymer, vitaminer och andra bioaktiva ämnen, där de samverkar i ett finjusterat system. Ett klassiskt exempel är E-vitamin, som i sin naturliga form inte är ett enskilt ämne utan en hel familj av närbesläktade komponenter – tokoferoler och tokotrienoler – som tillsammans bildar det vi kallar E-vitamin. Dessa förekommer naturligt i levande vävnad, ofta i direkt anslutning till fleromättade fetter, där de fungerar som ett inbyggt skydd mot oxidation. Men det är inte en enskild komponent som gör jobbet, utan samspelet mellan flera.
Det är just det här samspelet som är avgörande – och som ofta går förlorat när vi försöker efterlikna naturen i en industriell kontext.
För när vi flyttar över detta till en industriell verklighet förändras syftet. Här handlar det inte längre om att stödja en levande organism, utan om att stabilisera en produkt. Fetter ska inte oxidera, råvaror ska inte härskna och produkter ska hålla länge – ibland mycket länge. Antioxidanter blir då inte en del av en biologisk helhet, utan ett tekniskt hjälpmedel.
Det är alltså inte bara en fråga om vad ett ämne är, utan i vilken form det förekommer – och i vilket sammanhang det används.
Syntetiska antioxidanter – vad är det vi egentligen tillsätter?
Om vi tar ytterligare ett steg bort från den naturliga helheten, lämnar vi inte bara samspelet mellan olika ämnen – vi lämnar i många fall naturen helt och hållet.
De mest använda antioxidationsmedlen i både livsmedel och djurfoder har länge varit syntetiskt framställda ämnen, framför allt BHA (E 320), BHT (E 321), TBHQ (E 319) och olika gallater (E 310–312). Det här är kemiskt framställda substanser, utvecklade just för sin förmåga att bromsa oxidation.
Ett konkret exempel är torrfoder, men egentligen gäller det alla typer av processade foder där fett ingår. För att produkterna ska kunna lagras i månader – och ofta i ett och ett halvt till två år, ibland ännu längre – krävs att fetterna inte bryts ner. Och det handlar inte bara om den totala fetthalten i fodret, utan också om allt tillsatt fett, som exempelvis oljor och fett som sprayas på i efterhand. Just dessa fetter är ofta särskilt känsliga för oxidation och behöver därför stabiliseras.
Här används dessa ämnen för att hålla produkten “stabil”, trots att både råvaror och tillsatta fetter i praktiken är beroende av kemisk stabilisering för att överhuvudtaget hålla.
Och ja, de fungerar. Men effektivitet är inte detsamma som biologisk lämplighet. Samtidigt som dessa ämnen fyller en tydlig teknisk funktion har flera av dem varit föremål för vetenskaplig diskussion under lång tid. BHA har exempelvis klassificerats som en möjlig cancerframkallande substans i vissa sammanhang, och både BHA och BHT har kopplats till hormonpåverkan och allergiska reaktioner.
Det betyder inte att varje exponering är farlig. Men det betyder att vi rör oss i ett område där frågetecken finns – särskilt när exponeringen inte är tillfällig, utan sker dagligen, över lång tid.
Etoxikin – när råvaran inte håller av sig själv
Ett av de tydligaste exemplen på hur långt detta kan gå är etoxikin. Det har använts i stor omfattning, framför allt i fiskmjöl – en råvara som är vanlig i både hund- och kattfoder. Fiskfetter är extremt känsliga och oxiderar snabbt, och i vissa fall kan de till och med bli instabila på ett sätt som gör dem farliga att transportera.
För att förhindra detta tillsattes etoxikin.
Och det säger något viktigt. Vi har alltså råvaror som i praktiken kräver kraftfull kemisk stabilisering för att överhuvudtaget kunna hanteras i den form de används.
Samtidigt har etoxikin varit föremål för omfattande vetenskaplig diskussion. Studier har pekat på potentiellt genotoxiska effekter, och osäkerheten kring ämnets säkerhet ledde till att godkännandet som fodertillsats inom EU drogs tillbaka 2017. Det innebär att etoxikin idag inte är tillåtet att tillsätta i foder inom EU.
Men här kommer nästa lager.
Det betyder inte nödvändigtvis att problemet är helt borta. Råvaror som producerats eller behandlats utanför EU kan fortfarande bära spår av tidigare användning, och eftersom tillsatser i råvaror inte alltid behöver deklareras i slutprodukten, kan ämnen förekomma utan att synas i innehållsförteckningen.
Med andra ord – det som inte syns i deklarationen är inte nödvändigtvis frånvarande.
Naturliga antioxidanter – vad betyder det egentligen?
Mot bakgrund av det vi just har sett är det lätt att dra slutsatsen att lösningen är enkel: att välja bort det syntetiska till förmån för något naturligt.
Och det är också den riktning vi ser på marknaden idag. Många foderprodukter marknadsförs som konserverade med “naturliga antioxidanter”, vilket för många låter som ett självklart bättre alternativ. Men frågan är vad det egentligen betyder i praktiken.
E-vitamin är ett klassiskt exempel. I foder och kosttillskott tillsätts vanligtvis en eller ett par isolerade former, oftast alfa-tokoferol. I innehållsförteckningen kan det till exempel stå d-alfa-tokoferol eller dl-alfa-tokoferol – och skillnaden mellan dem är inte obetydlig.
d-alfa-tokoferol är den naturliga formen, medan dl-alfa-tokoferol är syntetiskt framställd. Den syntetiska varianten består av en blandning av olika spegelvända former (isomerer), där bara en motsvarar den naturliga. Det innebär att kroppen inte nödvändigtvis använder dem på samma sätt.
Samtidigt är det viktigt att förstå att även den “naturliga” varianten i det här sammanhanget är isolerad. Den förekommer inte som en del av det komplexa system av tokoferoler och tokotrienoler som finns i levande vävnad, utan som en enskild komponent med en specifik funktion.
I många fall anges det inte ens som en enskild form, utan som tokoferolrika extrakt eller naturliga tokoferoler. Det kan ge intryck av något nära råvaran, men handlar i praktiken om koncentrerade extrakt där vissa delar har valts ut och andra har försvunnit.
Det här är inte bara en teoretisk invändning. Stora humanstudier har visat att tillskott av isolerat E-vitamin inte ger den skyddande effekt man länge förväntat sig. I vissa fall har man till och med sett en ökad risk för sjukdom, bland annat i studier där man undersökt lungcancer och prostatacancer hos grupper som fått höga doser av isolerad alfa-tokoferol.
Det har lett till en mer försiktig syn på just isolerade antioxidanttillskott, och en ökad förståelse för att näringsämnen inte utan vidare kan lyftas ur sitt sammanhang och förväntas fungera på samma sätt.
Det vi talar om här är alltså inte samma sak som det E-vitamin som finns naturligt i till exempel färsk fisk eller vävnad, där hela spektrat av komponenter finns närvarande och samverkar.
Men E-vitamin är bara ett av flera exempel.
Även extrakt av rosmarin används i stor utsträckning för sina antioxidativa egenskaper. I innehållsförteckningar kan det anges som rosmarinextrakt, tokoferolrika extrakt eller mer generellt som ”naturliga antioxidanter”. Även här handlar det i praktiken om koncentrerade och funktionellt utvalda komponenter, där vissa delar har förstärkts och andra har försvunnit.
Ett annat vanligt exempel är askorbinsyra – vitamin C – och olika askorbater (E 300–305). Askorbinsyra förekommer naturligt i många färska livsmedel, som paprika, svarta vinbär, kiwi och citrusfrukter. Samtidigt framställs den i stor utsträckning syntetiskt och används brett i både livsmedel och djurfoder, inte bara som antioxidationsmedel utan också för att reglera surhet, stabilisera färg och påverka hållbarhet.
Det finns en utbredd uppfattning om att syntetisk eller semisyntetisk askorbinsyra skulle vara identisk med den form som finns naturligt i till exempel en apelsin. Samma resonemang förs ofta kring citronsyra (E 330).
Men kan det verkligen vara så enkelt?
Att ett isolerat ämne, framställt i industriell skala, fungerar på exakt samma sätt som när det ingår i en levande vävnad, i samspel med en mängd andra ämnen? Eller är det ännu ett exempel på hur vi plockar ut en del ur en helhet – och förväntar oss att den ska ersätta det som gått förlorat?
Jag har skrivit mer om askorbinsyra i artikeln Kortfakta om C-vitamin.
Oönskade ämnen är inte alltid uppenbara
Dolda tillsatser
Hund- eller kattfoder kan innehålla ett eller flera stabiliserings- och antioxidationsmedel, även om dessa inte syns i innehållsdeklarationen på förpackningen.
Det beror på att fodertillverkaren inte är skyldig att deklarera tillsatser som använts i råvaror som köps in från tredje part. Det gäller såväl köttmjöl som vegetabilier, fetter och förblandningar (vitaminer, mineraler, örter med mera). Tillverkaren behöver endast redovisa de tillsatser som tillförs i den egna slutprodukten.
Med andra ord är det fullt möjligt – och i många fall sannolikt – att flera, eller till och med alla, ingredienser i ett foder någon gång under tillverkningsprocessen har behandlats med stabiliserings-, konserverings- eller antioxidationsmedel.
Det är också tillåtet att ange tillsatta antioxidationsmedel enbart som antioxidanter, utan att specificera vilka ämnen som faktiskt har använts.
Hundens bytesdjur äter också syntetiska antioxidanter
Jag har tidigare tagit upp hur den kost som hundens bytesdjur äter inte bara påverkar deras egen hälsa, utan också i förlängningen påverkar hunden.
Den moderna hundens bytesdjur – till exempel nötdjur, får, fågel och odlad lax – utfodras i stor utsträckning med processade foder som är långt ifrån deras naturliga diet. Det skapar en belastning i djuren själva, men också i det som förs vidare.
Men det stannar inte där heller.
Deras foder innehåller ofta råvaror och förblandningar som i sin tur har behandlats med både semi- och helsyntetiska antioxidanter. Det innebär att dessa ämnen kan följa med hela vägen – från råvara till färdig produkt.
Tillverkningstekniska hjälpmedel
Syntetiska antioxidanter används inte bara som tillsatser i foder, utan även som hjälpmedel i själva tillverkningsprocessen av djurfoder och livsmedel.
EU-reglerna anger att sådana ämnen inte får påverka slutprodukten eller innebära någon risk för hälsan. Samtidigt är det just ämnen som BHA, BHT, TBHQ och olika gallater som tillåts i denna roll.
Det väcker en relevant fråga.
För om dessa ämnen inte skulle komma i kontakt med – och i någon mån påverka – produkten, skulle de heller inte fylla någon funktion i processen.
Slutord
Det är som sagt inte min avsikt med den här artikeln att skrämma eller chockera. Men jag tycker att det är viktigt att belysa sådant som inte alltid är uppenbart – sådant som kanske inte är det första man tänker på när man väljer mat åt sin hund.
Jag möter ofta hundägare som noggrant undviker E-nummer i sin egen mat, utan att reflektera över att processade hundfoder kan innehålla fler tillsatser än de ens kan föreställa sig. Samtidigt finns ett stort fokus på spannmålsfritt och höga kötthalter, medan själva processandet av fodret sällan ifrågasätts.
Hur kan det komma sig att en till synes fin och påkostad foderprodukt har en hållbarhet på ett år – eller mer? Och då ska man också ha i åtanke att råvarorna i fodret ofta har varit på väg under lång tid innan de ens når själva tillverkningsprocessen.
Och vad händer när allt detta läggs ihop?
Hur ser den så kallade cocktail-effekten ut? Vad vet vi egentligen om hur dessa ämnen samverkar, ackumuleras i kroppen och i längden förs vidare från generation till generation?
Det är sannolikt inte skadligt att någon gång ibland få i sig en eller flera av de tillsatser vi har pratat om. Men att göra det dagligen – i okända kombinationer och mängder, år efter år…?
Varma hälsningar till alla hundar och deras människor.
Referenser
Ames, B. N., Shigenaga, M. K., & Hagen, T. M. (1993). Oxidants, antioxidants, and the degenerative diseases of aging. Proceedings of the National Academy of Sciences, 90(17), 7915–7922.
Halliwell, B. (2007). Dietary polyphenols: Good, bad, or indifferent for your health? Cardiovascular Research, 73(2), 341–347.
Miller, E. R., Pastor-Barriuso, R., Dalal, D., Riemersma, R. A., Appel, L. J., & Guallar, E. (2005). Meta-analysis: High-dosage vitamin E supplementation may increase all-cause mortality. Annals of Internal Medicine, 142(1), 37–46.
The Alpha-Tocopherol, Beta-Carotene Cancer Prevention Study Group. (1994). The effect of vitamin E and beta carotene on the incidence of lung cancer. New England Journal of Medicine, 330(15), 1029–1035.
Klein, E. A., Thompson, I. M., Tangen, C. M., et al. (2011). Vitamin E and the risk of prostate cancer: The SELECT trial. JAMA, 306(14), 1549–1556.
Traber, M. G. (2007). Vitamin E regulatory mechanisms. Annual Review of Nutrition, 27, 347–362.
EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources added to Food. (2012). Scientific Opinion on the re-evaluation of butylated hydroxyanisole (BHA) (E 320) as a food additive. EFSA Journal, 10(3), 2584.
EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources added to Food. (2012). Scientific Opinion on the re-evaluation of butylated hydroxytoluene (BHT) (E 321) as a food additive. EFSA Journal, 10(3), 2588.
Wang, W., & Kannan, K. (2019). Occurrence and exposure to synthetic phenolic antioxidants in food. Environmental Science & Technology, 53(21), 12324–12334.
EFSA Panel on Additives and Products or Substances used in Animal Feed (FEEDAP). (2015). Scientific Opinion on the safety of ethoxyquin. EFSA Journal, 13(11), 4272.
European Commission. (2017). Commission Implementing Regulation (EU) 2017/962 concerning the suspension of ethoxyquin as a feed additive.
Lundebye, A.-K., Hove, H., Måge, A., Bohne, V. J. B., & Hamre, K. (2010). Levels of synthetic antioxidants (ethoxyquin) in fish feed and fish. Food Additives & Contaminants, 27(12), 1652–1657.
EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources added to Food. (2015). Scientific Opinion on ascorbic acid (E 300) and related compounds. EFSA Journal, 13(5), 4087.
Livsmedelsverket. (2023). Tillsatser i livsmedel – askorbinsyra (E 300). https://www.livsmedelsverket.se
European Parliament and the Council of the European Union. (2009). Regulation (EC) No 767/2009 on the placing on the market and use of feed.
FEDIAF. (2021). Code of Good Labelling Practice for Pet Food.
van der Fels-Klerx, H. J., Camenzuli, L., van der Lee, M. K., & Oonincx, D. G. A. B. (2018). Transfer of contaminants from feed to animal products: A review. Food Additives & Contaminants: Part A, 35(4), 687–708.